Finns en bild som är i mitt huvud dag som natt. Och det är när jag går för att möta Rasmus efter att han skulle få besked om han skulle flytta 40 mil ifrån mig eller inte. Behövde bara se hans ansikte för att förstå att vi skulle få ha ett förhållande på långdistans.. Helst ville jag bara sätta mig ner o skrika, jag skrek inombords istället. Förstår ni känslan då man får veta att den man bott med i 5 månader, den man älskar så innerligt, den man skulle ge sitt liv för ska flytta 40 mil bort?

Vi har det helt sjukt underbart just nu. Det bästa som finns är när jag kliver av tåget o han står där, mina fina Rasmus. Men det värsta jag vet är när vi säger hej då, och jag sätter mig på tåget igen och ser han sakta försvinna.. Vill bara att det ska ta slut, att jag får vara hos honom dag som natt precis som det var förut. Att då han fanns hemma då jag var ledsen och behövde hans famn, eller då jag hade något sjukt kul att berätta och ville ha någon att skratta med, eller bara någon som håller om mig..

Jag saknar honom. Min älskade Rasmus.